Det finaste...

Igår var det en konstig-känsla-dag.
Vet inte riktigt hur jag ska förklara men så här var det:
Det hade blivit bestämt att Benja skulle följa med sin pappa o jobba, tordag till fredag. Inget konstigt med det. Zebbe har varit med nån gång förut o det ville ju Benja med göra såklart. Det är ju jätteroligt och spännande att åka och sova natten i en lastbil.  Så Benja fick ta ledigt från skolan som idag och igår åkte de iväg.

För det första kändes det jätteskönt och konstigt att inte behöva tänka på att vara i tid till fritids och hämta Benja. Zebbe var ju hemma men han klarar sig ju och tycker att det är skönt att vara själv så därför kände jag ju ingen brådska.
Konstig känsla man är ju så van att hämta Benja.

Zebbe och jag tog en liten myseftermiddag. Han ville åka till den nya sportraffären. Så vi tog en sväng och sen åt vi faktistk på Burger King. Jättegott tycket Zebbe och jag med för allan del.
Sen följde jag med och tittade på hela tiden medans Zebbe provade på BÅGSKYTTE. Han blev helt frälst och pratade inte om annat resten av kvällen. Han hoppas på att kunna vara med i OS 2016. Det är så härligt att se denna entusiasm. Måste skryta med att tränaren sa att han var jätteduktig och fattade snabbt vad det handlade om.
Här kom konstiga-känslan igen. Zebbes träning höll på till kl 20 och jag kände mig inte ett dugg stressad över detta. Annars är ju sängdags för Benja vid halv åtta. Men det behövde jag ju inte tänka på. Jag kunde ägna mig åt Zebbe helt och hållet.

Vi kom hem och packade för hajken. Zebbe hade svårt att varva ner Han var så uppspelt av träningen. O jag blir så glad att han hittat nått som han tycker om. Hoppas verkligen att detta håller i sig.
När jag skulle säga god natt till Zebbe kom konstiga-känslan igen Det kändes tomt.
Jag hade ju inte fått säga god natt till min lille plutt, mer än över telefon.

Det hör ju inte till ovanligheterna att jag inte har barnen hemma eller bara har ett barn hemma. Det som var ovanligt var att det var Benja som var bort och Zebbe som var hemma. Detta var väl därför konstiga-känsla fanns.
Samtidigt som jag njöt av att kunna ge min tid till bara Zebbe, det hör ju inte heller till vanligheterna, saknade jag min lillplutt. Man blir väldig kluven som mamma.

Det finaste som finns är en possitiva ovanligheter