Det finaste...

Ja nu var det verkligen länge sedan jag skrev nått här i bloggen
Tittade och såg att det var i stort sett en månad sedan Huj vad tiden går fort när man har roligt =)

Känner att det har hänt en del men känner med att det inte blir nån återberättelse av detta
Förutom en sak, den viktigaste: Min älskade Zebastian har fyllt 13 år. Detta skedde i mitten av mars. Så nu har jag/vi officiellt en tonåring i huset =))  Och till på köpet en riktig retsicka =)

Det är med nyfikenhet och tillförsikt som man ser tiden an. Vad kommer att ske nu under tonåren?  De flesta man pratar med håller fast vid ordspråket "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer"
Jag hoppas att jag kan finnas där som ett stöd och hjälp genom det som komma skall för mina barn. Man är ju mamma på ett annat sätt nu när barnen växt ifrån småbarnsåldern. Behovet av en finns ju fortfarande där men på ett annat plan. Man pratar på ett annat sätt till varandra och om andra saker. Det är en annan sort av kommunikation. I detta börjar barnen även inse hur mycket jobb det är bakom kuliserna för att få vardagen att fungera. Och på något vis så tar de mer ansvar omedvetet  eller medvetet ? och hjälper faktiskt till en del helt frivilligt Trodde jag aldrig hahaha. Visst får man tjata ibland så är det ju och så ska det väl vara med till viss del. 
Man får ju skylla sig själv lite att man curlar dom lite för mycket ibland =/

                                             Jag älskar er, mina barn, så oerhört mycket!
          Tack söta ni för att ni finns i mitt liv och berikar det på ett sätt som är helt ovärderligt


Det allra finaste som finns är mina underbara barn